Idag känner jag mig ledsen, besviken och arg. Mitt ex har strulat med kontakten med snuttan och jag har försökt att göra allt jag kan men det får ingen som helst respons. Nu har jag tröttnat och försöker hålla kontakten med honom så kort som möjligt. Men när vi väl pratar blir jag så arg och efteråt så ledsen. Varför ska det vara så svårt att sätta sin dotter först nån enda gång? Varför ska det vara så svårt att engagera sig bara ett uns i henne och hennes intressen?
Det känns svårt att lämna henne där när jag vet att han inte bryr sig om henne som hon är värd. Och när hon blir så ledsen över det. Det är svårt att förklara för henne vad det beror på och jag har inga ord längre som kan förklara...
Inte ens en enda dag kunde han låta bli att knöla till. Hon ska bara vara där en enda dag och då måste han göra ärenden på stan innan! Varför???

Länge sen jag skrev nu, men jag har mått lite bättre ett tag nu.
Idag känner jag mig lite ensam, på nåt sätt. Sen är jag rastlös. Jag har städat, gjort alla sysslor jag ska och har ingenting att göra. Kan inte komma på nåt heller...
Elenore är hos en kompis över dagen och kommer hem om en timme ungefär.
Ska försöka komma i säng lite tidigare idag, det har gått ganska bra att göra det senaste tiden. Kan ju ha att göra med det som jag mår bättre?
Sigge har varit här på dagarna några timmar, det har säkert också med humöret att göra. Han är bästa medicinen!

Kan inte sova...Klockan är 01.23 och jag ör klarvaken. Det känns som om natten kommer bli lång.
Jag har fått min tidsbegränsade sjukbidrag förlängd men jag kan inte glädja mig. Jag blev väldigt lättad när jag fick beskedet men nu har det ersatts av samma tomhet jag känt ett tag nu.

Det är nog ekonomin som spökar nu. När jag gick igenom räkningarna denna månad tyckte jag det såg så bra ut men så hade jag glömt ett par som kom senare och plötsligt ser det lika mörkt ut som vanligt...suck...När ska jag kunna slappna av helt?

Jag är så trött hela tiden, det är så konstigt att jag inte kan sova. Kroppen skriker efter sömn men hjärnan vill liksom inte släppa till... Det gör att jag är som en zombie på dagarna och orkar ingenting. Det är promenaderna som prioriteras, men hemmet förfaller lite. Imorgon måste jag ta tag i det, få lite ordning omkring mig, då kanske jag mår lite bättre?

Jag har märkt att jag har svårt att känna empati när jag mår så dåligt själv, har svårt att ta till mig andras problem. Jag vill ju, men det fungerar bara inte... Det gör det jobbigt med listan, vill så gärna stödja de som mår dåligt men jag kan inte. Det kommer inga ord. Undrar om jag skulle behöva öka dosen på min depressionsmedicin? Just nu känns det så...
Hur som helst måste jag söka för darrningarna som till och från är ändå värre nu. Jag ska ta upp detta då också, och att jag vill vaccinera mig mot svininfluensan p.g.a. min astma.

Nej, nu måste jag göra ett försök att sova.

Idag är ingen bra dag, väldigt deppig ikväll...
Har ingen direkt anledning mer än att jag inte mår så bra ikväll. Jag är yr och mår lite illa och har ont i huvudet. Men det känns mörkt och tomt i hjärtat på nåt sätt.
Tårarna bara rinner, litegrann förmodligen för att jag naturligtvis tittar på sentimentala, romantiska och lite småsorgliga filmer. Ibland behöver man gråta ut.

Det känns som om orken sugs ur mig, som om jag töms på kraft...

Hösten är här och därmed ännu mer värk. Det känns verkligen att kroppen blir sämre för varje dag som går och det är så deprimerande!
Jag var hos sjukgymast idag och jag var lite nervös eftersom jag fick så himla ont när jag gick där för några år sen. Men han klämde inte nånting, tyckte det var onödigt då det står utförligt i journalen. Han tyckte att jag skötte mig bra hemma, mina promenader och att jag ska börja simma nu när simhallen öppnat igen.
Vi får väl se hur det går med planeringen att det ska bli en gång/vecka i simhallen. Jag ska verkligen försöka.
Båda mina döttrar har varit sjuka. Lillsnuttan är fortfarande hemma från skolan. hon har börjat hosta så mycket så jag tyckte det var lika bra att hon är hemma resten av veckan så hon blir av med det ordentligt. Fast hon börjar piggna på sig och ha långtråkigt...
Än så länge har jag klarat mig rätt bra, haft lite ont i halsen några kvällar men annars ingenting. Ska jag verkligen slippa?

Jag känner mig riktigt nere, sådär oförklarligt som vanligt... Tom... Som sagt, hösten är här...

Torsdag

Jag är så trött nuförtiden...
Det är väl det låga blodtrycket, men det är hopplöst jobbigt. Jag orkar ju ingenting! Men jag är inte lika yr nu, det beror nog på att jag är mer försiktig. Jag går inte lika fort, hoppar inte upp och ner på och tar det lugnt när jag ska resa mig. Men jag känner mig som en gammal gumma...*ler*

Det börjar kännas att hösten är alldeles runt hörnet, för värken är värre och depressionen verkar ta ett riktigt tag igen. Jag känner mig maktlös inför det, det går ju inte att tänka bort. Att liksom "rycka upp sig". Det hjälper inte vad jag än gör... Är det något jag måste vänja mig vid...? Igen...? Att alltid bli sämre till hösten och sen må dåligt till våren kommer och hoppas på att det blir soligt mycket så man kan ladda sig till nästa höst när jag återigen blir sämre...

Just nu målar jag. Skänken i hallen och sen ska jag måla vitrinskåpet i hallen också. Det är i alla fall roligt att måla. Problemet är att det tar sån tid när jag inte orkar som jag vill.
Jag blir så ledsen när jag inte kan göra nånting. Inte kunde jag följa med och plocka svamp heller. Jo, jag var med och gick en sväng med min pappa och min dotter, men sen orkade jag inte mer och fick snällt sitta i bilen när de fortsatte. Tur jag hade med Soduku...

Kan det bli så mycket sämre? Ja, det är klart, om jag nu har Parkinsons och om FK beslutar att kasta ut mig i arbete... Det är stressande att ha det hängande över mig.
På tal om ev. Parkinsons, idag hade jag stora problem att skruva i några skruvar. Det var darrigt och skruvarna hoppade hit och dit. Det är riktigt enerverande... Jag måste ta tag i detta och söka igen. Men jag tänkte vänta tills jag vet vad FK säger. Om de avslår min ansökan så kommer jag överklaga och då behöver jag väl ett nytt läkarintyg antar jag. Då får jag väl ta det samtidigt.

Sen behöver både jag och min dotter glasögon och vem sjutton har råd med det? Min dotter har ofta ont i huvudet nu så jag får väl börja med henne hur som helst. Men jag har också ofta ont i huvudet och behöver förmodligen nya väldigt mycket också. Ett dilemma när det egentligen inte finns pengar till någon av oss...
Usch, vad jobbigt allt ska vara!

Fredag

Tiden går fort, snart är det dags att söka om sjukbidraget och jag ska träffa läkare och FK på VC på tisdag...Jag är jätterädd för vad de ska säga. Vet ju många som blivit utskrivna från FK som arbetsföra trots att de absolut inte är det. Hur skulle jag kunna jobba?

Annars går höststädningen vidare här hemma, det tar tid. Idag fick jag hjälp av mina döttrar. Min äldsta skurade badrummet, dörrar och karmar och lillsnuttan torkade lister. Vilken tur jag har som har dom! Men det är jobbigt att behöva hjälp, mer än de förstår...

På måndag ska pappa operera ögonen för starr. Han hoppas på att kunna läsa igen och jag håller tummarna att inget går snett... Det är svårt att accceptera att föräldrarna börjar bli gamla för när de blir det blir ju tiden de har i livet kortare och kortare, oundvikligen...